Coreys berättelse

Min berättelse börjar hösten 2017.

Jag hade sagt till mina goda vänner från Michigan att om de någon gång fick en älglicens i Utah skulle jag mer än gärna följa med och hjälpa dem under jakten. Så fick jag ett samtal om att min väns son hade fått en LE-laddarlicens för älg i Book Cliffs i Utah. De ville veta om mitt erbjudande fortfarande gällde. Jag sa förstås ja. (Man tackar aldrig nej till chansen att jaga älg.)

Jakten började den 23 september 2017. Vi lastade fyrhjulingarna och begav oss mot Book Cliffs. På premiärmorgonen gav vi oss ut för att hitta den perfekta tjuren. Det var först tre dagar senare som vi hittade den. Han tog skottet och fällde älgen. Vi tog hand om älgen, styckade den och packade ner köttet i säckar. Vi surrade fast allt ordentligt på fyrhjulingarna och började bege oss därifrån.

Terrängen var extremt brant, med en djup ravin längst ner. Vi hade fem miles tillbaka till lägret. Min fyrhjuling började välta. Jag höll fast i den eftersom jag visste att vi aldrig skulle få upp den om den hamnade i den djupa ravinen. Den började rulla. Det slutade inte bra för mig. När jag öppnade ögonen såg jag min fyrhjuling balansera ovanför mig. Jag låg i ravinen. Jag var omtöcknad.

När jag tittade ner på benen var min vänstra fot vriden bakåt och benet stack ut genom sidan. Adrenalinet började pumpa och jag vred foten så att den pekade framåt igen. Försiktigt tryckte jag tillbaka benet. Jag blödde kraftigt. Min överlevnadsinstinkt tog över. Jag visste att jag hade tur som levde. Jag började ropa på mina vänner, som redan stod ovanför den djupa ravinen och tittade ner på mig.

Jag bad dem hitta två pinnar så att vi kunde göra en skena till benet. Vi band fast dem på varsin sida av benet med fallskärmslina, som jag alltid hade i ryggsäcken, och spände åt ordentligt. Vi var tvungna att binda upp foten eftersom den bara hängde. Mina vänner kämpade för att få upp mig ur ravinen. De hade fått fyrhjulingen på rätt köl och startat den. De hjälpte mig att komma på den och sedan körde vi tillbaka mot lägret.

Nu var det deras tur att välta. Jag vände om för att hjälpa dem. Ingen blev skadad. Jag kopplade fast min fyrhjuling i deras och drog upp den. Sedan fortsatte vi mot lägret. När vi äntligen kom fram hjälpte de mig snabbt in i min väns pickup. Vi körde i över 100 miles i timmen till närmaste sjukhus. När vi kom fram till sjukhuset i Roosevelt i Utah hade det gått nästan åtta timmar sedan olyckan.

Jag blev kvar i en vecka och genomgick två operationer. Vid den första operationen kunde dr Mark Hansen bara öppna upp och rensa min krossade fotled samt behandla den mot infektion, eftersom det var ett öppet brott och jag hade tryckt tillbaka benet. De hade inte tillräckligt med metallmaterial för att sätta ihop fotleden då. Jag fick behandling mot smärta och infektion i tre dagar tills materialet anlände.

Jag genomgick min andra operation. Dr Mark Hansen försökte sätta ihop min vänstra fotled igen med det som fanns kvar av den. Efter två plattor och tjugo skruvar berättade dr Hansen att han hade gjort sitt bästa med den påse benbitar jag hade kommit med. Jag tillbringade ytterligare två dagar på sjukhuset innan jag fick åka hem. Ungefär en månad efter att jag kommit hem vårdades jag av en annan läkare medan dr Hansen var utomlands.

Sedan svullnade benet upp som en ballong. Jag fick en skelettinfektion som kallades Enterobacter Cloacae. Den hade spridit sig genom hela kroppen, även till hjärtat. Jag skickades omedelbart till sjukhuset, där de satte in en PIC-kateter i hjärtat. De följande tre månaderna tillbringade jag i en fåtölj med en PIC-kateter som tillförde antibiotika genom kroppen för att döda infektionen. Senare, när blodproverna visade att infektionen var borta, opererades jag igen. Dr Hansen tog bort en platta som man konstaterat hade orsakat infektionen, samt hälften av skruvarna.

Nästa operation gick ut på att rensa bort all kvarvarande infektion och skrapa benet i hopp om att främja ny bentillväxt. Infektionen hade förstört två tredjedelar av fotleden och en del av skenbenet. Skadorna på fotleden var irreversibla. Dr Hansen gick i pension och jag tackade honom för allt han hade gjort. Jag remitterades till andra läkare. De sa att jag aldrig skulle kunna gå på foten igen. De sa till och med att om jag hade varit deras patient efter olyckan skulle de ha amputerat benet.

Det var svårt att höra och gjorde mig verkligen rädd. Var det här slutet? Ingen mer jakt? Verkligen? Jag kunde inte acceptera det. Jag började med egen rehabilitering. Jag låg i ett badkar med så varmt vatten som jag kunde stå ut med och tryckte vänsterfoten mot badkarskanten tills jag inte längre stod ut med smärtan. Jag tänkte att om jag fortsatte göra detta om och om igen skulle fotleden ge efter lite och jag skulle börja få tillbaka rörligheten. Det hjälpte verkligen.

Senare fick jag veta att jag hade brutit av två skruvar. Jag försökte långsamt belasta foten, men den var helt enkelt inte tillräckligt stark. Återigen skickades jag till en specialist. Han remitterade mig till ett ställe som skulle tillverka en specialanpassad ortos åt mig. Nåväl, efter 2 000 dollar hade jag en värdelös ortos. En annan tillverkades åt mig. Den här gången var jag tvungen att hitta en sko som den fick plats i och som fortfarande gav fotleden stöd.

Jag spenderade tusentals dollar på kängor i jakten på en som ortosen fick plats i, som stödde fotleden och var bekväm. Jag var tvungen att köpa kängor som var en och en halv storlek större än min vanliga storlek. Därför behövde jag ha två par tjocka strumpor på höger fot för att kunna bära kängan, medan ortosen fick plats i vänsterkängan. Jag kunde ta mig fram lite, men så småningom började höften göra ont och ryggen började ge mig problem.

Höstens jaktmässa hölls i staden. Jag ville verkligen gå, men visste att jag aldrig skulle kunna gå runt där. Jag bestämde mig för att ta med min nya elrullstol. Jag såg montern för Kenetrek och tänkte: ”Ja, visst – ännu ett par dyra kängor som inte kommer att fungera.” Jag bestämde mig ändå för att stanna till. Jag berättade för säljaren om min situation. Han sa att jag verkligen borde prova Kenetrek Everstep ortopediska kängor. Han sa att han var delägare i företaget. Han försäkrade mig om att de skulle vara perfekta för min situation.

Jag ville verkligen inte lägga ytterligare hundratals dollar på kängor som inte skulle fungera, så jag åkte hem och pratade med min läkare. Han var mycket imponerad av dem och av hur väl de skulle stödja min frakturerade fotled. Vi försökte få mitt försäkringsbolag att betala för ett par. De vägrade. De erbjöd sig att betala för ytterligare en ortos för 2 000 dollar, men inte för ett par kängor!

Till slut gav jag efter och köpte ett par Kenetrek Everstep-kängor. Så fort jag tog på mig dem och tog de första stegen visste jag att jag hade gjort rätt val. Kängorna stödjer min fotled utan att orsaka smärta i höften eller ryggen. Jag kan bära min vanliga storlek. Jag har kunnat börja vandra igen. Jag är inte lika snabb och kan inte gå lika långt som före olyckan, men jag kan fortfarande göra det jag älskar . . . JAGA! Jag vill säga till alla där ute som har problem med fotlederna: köp Kenetrek Everstep ortopediska kängor. Ni kommer inte att ångra er. De här kängorna har förändrat mitt liv. Tack, Stuart & Kenetrek!

-Corey P.